När jag växte upp i Båstad, präglades livet dels av ruskigt kalla vintrar (mer om detta en annan gång) och
dels av det pågående kriget - kallat andra världskriget. Det pågick, som bekant, år 1939-1945. I krigets
slutskede kom det närmare oss än tidigare. De allierade styrkorna hade bestämt sig för att söndersmula
fiendelandet.. Det skulle bombas, så att man inte skulle kunna känna igen det. Det har ju - även under
senare tid - visats mycket om detta på TV i form av dokumentärserier. Hitlers sista dagar etc.
Stora grupper av bombplan bl a av typen Lancaster, (brittiskt) mer kända under tillnamnet "flygande fästningar"
angrep Tyskland, även då kriget i Europa hade avgjorts. Än idag anförs det stora tveksamheter i det att t.ex.
den mycket vackra staden Dresden nästan utplånades endast av hämndorsaker - här fanns inga militära mål, utan
det blev framför allt civilbefolkningen i Dresden - gamla, sjuka, barn - som fick sona med sina liv, trots att
de var till allra största delen helt oskyldiga. Dessutom bombades ovärderliga kulturella byggnader och konstföremål
sönder och samman. Man hade dock tidigare gömt undan en del konstverk på säkra ställen.
De stora flygarmadorna flög över Sverige, till och med mitt på dagen, men huvudsakligen på natten. Några timmar
senare kom de samma väg tillbaka, på mycket lägre höjd. Både på dagen och natten gjorde svenskt luftförsvar medvetet
tafatta försök att skjuta mot planen.
Det fanns luftförsvar kvar i mindre omfattning i Tyskland och även i det ockuperade Danmark.
En natt blev det synnerligen dramatiskt i Båstad. En "flygande fästning", som blivit beskjuten och skadad av tyskt
eller danskt luftvärnsartilleri, störtade i Båstads utkant. Jag och mina föräldrar hade ju hört när flyget var på
väg till Tyskland, och vi visste att det inte blev många timmars sömn innan vi blev väckta av de hemvändande planen,
som vi tyckte strök över takåsarna. Därför var vi vakna och kunde se hur det uppstod en väldig eld, synlig på flera
kilometers avstånd, och höra något som liknade en åskskräll. Flera fönsterrutor och skyltfönster gick sönder i orten.
Min far trodde faktiskt att det var som man bombade oss. Alldeles intill nedslagsplatsen fanns en mindre bondgård, vars
ägare min familj var mycket god vän med. Min far var rädd att det gått galet för gården, men som genom ett under, undgick
denna både skador och eld. Det brann visserligen alldeles intill, men inget skadades. Far fick kontakt med sin vän (Gustav
Johansson?) - båda var troende, och gårdsägaren sade i telefon att det brann intill hans fastighet, men sade han, "jag såg
ingen som släckte det", varefter han föll i gråt.
Vi var många, både unga och gamla, som på morgonen, då det hade ljusnat, gav oss i väg till platsen. Många av oss hade
aldrig sett ett stort flygplan på marken och vi fick naturligtvis inte se det nu heller. En skrothög var allt vi fick se.
Flera lyckades med att få "souvenirer", nästan alltid i aluminium, med hem. När jag kom fram, såg jag en skolkamrat som i
full fart lämnade platsen med ett landningshjul…
Av hemvärnet fick vi veta att bombaren haft tio mans besättning och att nio var återfunna levande, eftersom de hoppat ut
i fallskärm. Den tionde saknades emellertid och så småningom infann sig ytterligare hemvärnsmän, bärande på en trälåda med
röd text: VARNING! INNEHÅLLER SPRÄNGÄMNEN. Och detta var dynamit, för man hade bestämt sig för att spränga "skrothögen",
för att se om den tionde besättningsmannen fanns under allt skrot. Hur detta skulle gå till, blev aldrig klarlagt. Efter
kanske en timmes tid, bars dynamitlådan nämligen iväg igen. Och det var ju bara att fråga närmaste hemvärnsman: Varför?
Jo, den tionde besättningsmannen hade också hoppat ut, men landat på Hallands Väderö. Han såg det upplysta svenska landet,
men var övertygad om att han hade hamnat i det ockuperade Danmark och gömde sig därför. Hunger och törst hade dock så
småningom tvingat honom att söka upp fyrmästaren, som kunde meddela att han var i Sverige och att han kunde ta allt med
ro. Och så meddelade naturligtvis fyrmästaren vederbörande myndighet, och detta resulterade alltså i att sprängningen
inställdes.
För en påg satte detta nattliga drama sina spår. Även efter kriget kunde jag vakna, full av ångest, om det hördes
flygplan som flög över Båstad. Det var först när jag kommit långt upp i åren, som jag slutade att känna obehag om
jag hörde flygbuller på natten.
Bruno Westerlind