Så småningom blev det helt stopp med bensintillgången, och en liten Opel Kadett var föga lämpad för gengasdrift.
Resultatet blev att bilen fick härbärgeras i väntan på bättre tider. Detta i ett garage i Torekov, hos min moster
Emma. Där uppallades den och hjulen togs av. När kriget höll på att ta slut sände, t.ex. Philipssons bil, ut köpare
till alla uppallade bilar. Far föll för frestelsen och sålde kadetten.. Resultatet för Philipssons blev ett bilpalats
i Malmö.Söndagen den 28 april 1940 - det gick då fortfarande att få bensin - satt vi i bilen för att besöka min mors syskon i Påarp, Västra Karup. Först besökte vi morbror Emil och moster Malin (och alla deras barn - bl.a. Dan, som när detta skrives (2007), fortfarande brukar föräldragården, dock inte som lantbruk utan som plantskola och handelsträdgård.) Jag kommer inte ihåg om vi blev bjudna på förmiddagskaffe, eller kanske middag, hos morbror Emil Under måltiden hördes det emellertid plötsligt och oförmodat en ganska bestämd knackning på ytterdörren. Morbror Emil gick och öppnade, och vi hörde att det pratades i farstun.
Morbror Emil kom in och tog en ytterrock på sig, och sa' jag kommer strax. Strax blev ungefär en halvtimme och nu var vi ju alla frågande om vem som hade knackat på dörren och vad han eller hon ville. Vi fick då veta att besökaren var en infanteri-kapten, som ville se om det fanns plats för ett kompani i de tre gårdar som låg intill varandra (morbror Emils i mitten) ifall det skulle behövas i "framtiden". Det var ju s.k. beredskapstid och man ville i förväg veta om det skulle finnas inkvarteringsmöjligheter. Men, sa morbror Emil, det blir nog inget av, inte i år i alla fall. Så hade han bedömt kaptenens intresse.
Vi fortsatte en stund senare vår resa och kom till Påarp nr 7, där vi stannade hos mors bröder resten av eftermiddagen. Min vana trogen gick jag och pratade med gårdens dräng, kallad Lille-kal, och var också ute i lagården och fick se nyfödda griskultingar. Mor och far tyckte inte om lukten som jag hade med mej därifrån…
Så blev det tid att köra hem. Klockan var väl så där kvart över sju på kvällen och vi kom fram till de tre gårdarna, där vi hälsat på i den mittersta, bara några timmar tidigare. Vad får vi då se - jo en 6-700 meter lång rad med bussar i alla regnbågens färger, som avlastade ett helt kompani med beredskapssoldater! Kaptenens uppgift om "framtiden" var alltså inte längre än ett par timmar.
Ungefär 60 bussar räknade jag till och medan vi i sakta mak passerade hela raden, blev vi ofta stoppade av bussförarna (som var civila) som ville att vi skulle posta deras snabbt skrivna kort från "någonstans i Sverige". Per telefon fick vi senare veta att många av soldaterna hade slagit upp tält bakom gårdarna och att på morbror Emils gård hade officerarna bosatt sig, liksom den matpluton, som svarade för hela kompaniets utspisning under deras tid i Påarp.
Moster Malin fick snabbt inrätta en officersmäss, där hon serverade kaffe o.s.v. Soldaterna var till stor nytta för gårdarna, eftersom de deltog i arbetet på resp. ställe. Det blev en livaktig vår och försommar i Påarp. Både gårdarnas folk och soldaterna inrättade sig i den nya - inte alls otrevliga - ordningen. Midsommarfest firades så småningom med glam, musik och dans. Omkring den 1 juli kom emellertid förflyttningsorder - om jag inte minns fel - till Hjärnarp.
I långa rader med bilar och hästvagnar och gående gav sig "beredskaparna" i väg till den nya platsen. Allt blev så tyst och lugnt och det var mycket känslomässighet som tog sig uttryck på de tre "helt tomma" gårdarna, som under tre månader varit föremål för liv och glädje. Man sov inte så bra de första nätterna efter "utrymningen", eftersom det var tyst...
Under beredskapstiden fanns det även soldater i Båstad, ganska självklart eftersom det fanns hamn. Det var lägerplatser invid hamnen, och många var de syföreningar, missionsföreningar etc. som skickade små grupper, som sent på kvällen och i skydd av mörkret, tog sig till lägerplatserna (tält) och hade med sig nybakat och nystickat, dvs och t.ex. strumpor. Dessa besök blev synnerligen positivt välkomnade av manskapet.
Alla transporter av olika slag företogs med häst och vagn. Jag har ett särskilt minne av en kraftigt grön flakvagn som drogs av en eller två hästar i ganska lugn takt. Baktill fanns små klaffar, som gjorde att det var lätt att kliva på vagnen bakifrån, och det gjorde vi "pågar" ofta. Kusken hade inget däremot, utan tyckte bara det var trevligt med lite sällskap.
Bruno Westerlind december 2007