På flera ställen i denna del III och framför allt i kommande del IV, finns "?" inom
parentes, vilket betyder att jag inte är riktig säker. Ingen kunde vara mer tacksam än jag, om
någon kunde bekräfta att jag har rätt eller rätta om jag har fel!
Min epostadress: bruno.westerlind@comhem.se. Telefon: 042-12 57 48
______________________________________________________________________________
Inte långt ifrån min fars affär fanns bostad och cykel(?)verkstad, vars innehavare var en redan under min tidiga
barndom en gammal man, nämligen Gustav Brandquist. När jag tänker tillbaka, måste jag nog kalla honom mångsysslare.
Utöver nämnd verkstad, hade han mycket stora markområden, både i Båstad och på Hallandsåsen. (Korup?) Nere vid
sjökanten hade han uppenbarligen tänkt bygga flera fastigheter. Grundar och källare var gjutna, men sedan blev
det inte mer. Men vilka paradis för oss och våra lekar!
Längre upp, fanns en bäck och Båstads idrottsplats - och jag tror nästan att marken där också var Brandquists.
Nästan inne på fotbollsplanen låg en skyttegrav - placeringen begriper jag inte, men även här var det en lekplats.
Vid sidan om fotbollsplanen, vid bäcken, var det tydligen Brandquists mark också, för där betade ibland hans ko.
Vid ett tillfälle hade jag och en annan skolunge varit och lekt militär i skyttegraven och just då betade kon utanför
planen. Min kamrat tyckte att det var roligt att kasta sten på Brandquists ko, vilket inte kossan inte alls satte värde
på. Den skuttade, hoppade och brölade och jag blev rent rädd och sade till Oskar (han hette något helt annat) att om han
höll på så där, kunde ju kons mjölk rinna ut. Händelsen iakttogs av syster Malin (distriktssköterska?) som bodde på
andra våningen i ett närliggande hus. (Återigen ett frågetecken - jag undrar om detta hus inte innehöll en möbelaffär,
Rosenberg och Rosenlund?) Syster Malin ropade, inte utan viss munterhet, "Oskar, sluta kasta sten på kon - du hörde väl
vad Bruno sa!"
Ibland fick jag hämta hem kon från sitt bete, som då i allmänhet var på ett markområde som fanns bortom OW Anderssons
och Harald Hanssons hus. Jag var inte alls glad för uppgiften, jag var rent av rädd för kon skulle slita sej o.s.v., men
jag gjorde det för att vara Sixten till lags, som egentligen var den som skulle hämta kon.
Som sagt Gustav B. var redan gammal på den här tiden och mina kontakter med Brandquists blev genom ovannämnde Sixten,
som visserligen var ett par år äldre än jag, men vi hade vissa intressen gemensamma. Jag minns att han försökte göra en
modell av en racerbil, och blev mycket belåten när han fann vad han letat efter, nämligen en ledande anordning, som
kunde göra att framhjulen på modellen kunde styras. Han fann den på ett gammalt paraply.
Efter det att min far gått bort (jag var då 14 år gammal) och vårt hus blev sålt, hyrde mor och jag en liten lägenhet
hos Brandquist. Nära intill ovannämnda grundar, låg Brunnsparken, som säkert hade varit en vacker park, men som fått
förfalla. Serveringen och det röda rumsannexet innehades av en person, som jag glömt namnet på, även han en mångsysslare.
Han reste runt med tivoli, tillverkade glass (Peggy) och annat. Jag frågade honom "Varför Peggy"? Jo, sa´ han. När jag
bodde i Helsingborg gjorde jag ett tvättmedel(!) som jag kallade för Peggy och som sålde mycket bra. I annexet fanns flera
rum som hyrdes ut under sommaren. Jag minns mycket väl en kväll, då det kom en ung man och en ung kvinna och frågade efter
rum. De fick svaret att det bara fanns ett rum kvar. De tittade på varann ett tag, varefter de bestämde sig för att de
kunde bo i samma rum.
Försiktigtvis sa den unge mannen att "det finns väl två sängar" och fick svaret nej - endast en. Men efter en stund
gick det också bra. Innehavaren hade ont om lakan, så jag fick ge mej hem till min mor och sa att Brunnsparken behövde tio
par lakan till låns och det ordnade sig. När de så småningom lämnades tillbaka var flera stämplade med BRUNNSPARKEN. Jag
var sommartid anlitad som glassförsäljare vid hamnen i Båstad till fru Nylanders stora förtret. Nåja, jag sålde glass för
henne också, men på tennisbanorna när Gustav V spelade.
Andra tennispelare som jag spontant minns var Kalle Schröder, Armstrong, von Cram, Torsten Johansson, Lennart Bergelin,
Hultcrantz och Sven Davidsson. Ofta var jag "bollkalle" och någon enstaka gång satt jag domare, med alla kulor till
vänster och höger om mej. Det fanns en tennistränare som hette Åhn, som jag ofta servade som bollkalle. När jag skulle
döma en match i tennisveckan, sa Åhn "passa på den och den spelaren - han gör ständigt fotfel." Och det var alltför rätt.
Men det var inte den lättaste uppgiften att stup i kvarten döma ut bra slagna bollar pga fotfel.
Gustaf V - Mr G spelade alltså tennis i Båstad - som jag minns endast dubbel. Han bodde på vackra Skånegården och sov i
en för honom avsedd särkilt lång säng. Strandrestauranten, där jag under många somrar var anställd som postbud och
matsedelstryckare, var Skånegårdens "matställe". Hit kom hela kocklag från restauranter i Stockholm, som stängde under
sommaren. Ambassadör minns jag särskilt. Likadant var det med Tylösand, där ett annat kocklag från Kungl. huvudstaden
svarade för maten, och därför ålades jag att trycka en speciell matsedel, väldigt omfångsrik och på franska, som sedan
skickades till de bekanta kollegorna på Tylösand.
Jag hade faktiskt en uppgift till och det var att tillse att ingen gäst hade "bongats" för flera cl starka drycker än han
eller hon hade rätt att få. Därför måste jag sitta och gå igenom nota för nota och jämföra med instämplade cl. Om det någon
gång var fel - som naturligtvis hade uppstått på grund av "missförstånd" - fick denna fadäs på ett eller annat sätt ordnas
upp - inte för Strandrestaurantens skull, utan för den farlige kontrollanten, som kunde komma när som helst på sommaren och
begära fram notor och bongar för en viss dag. Då gällde det att ha tur.
Helsingborg våren 2008
Bruno Westerlind